onsdag 20 februari 2013

Örefjärden kl 06:51



Det blir en fin dag idag. Kattis, Anna och Mikael vaknar på ett hotell någonstans i Piteå idag. De ska ut på Bottenviken med helikopter, ta prover från A5 och A13, om det går. Jag får stanna inne jag. Ledig + Sjuk = för mycket tid från mikroskopet = välja bort roliga arbetsuppgifter. Ute soligt, himlen blå, stanna inne, räkna på. Inga sjöresor, inga friluftsdagar, inga helikopterturer, inga skoterfärder. Men jag behåller en rolig arbetsuppgift! Jag behåller svävarturen på Rånefjärden vecka 12 och klamrar mig fast vid den som om mitt liv hängde på den. Det är viktigt att ha något att se fram emot i dessa tider. Alla mina kollegor rusar runt som yra höns och planerar provtagningar hit och dit med vad fortskaffningsmedel som finns att tillgå. Skoter? Nej, för dåliga isar! Svävare? Nej, Kustbevakningen har ingen patrull den här veckan! 181:an då? Nej, det tar för lång tid, de skulle vara ute hela dagen! Ja, men, överlevnadsdräkten då? Och skidor? Ja, det kanske går... 

Den här årstiden är så härligt komplicerad när det gäller det logistiska, man är helt i händerna på naturen, isläget och vädret (och kustbevakningens patrullschema).Jag vill vara med! Jag vill också kasta mig ut i vintersolen med fältkläderna på och vattenprovtagaren i högsta hugg! Det är ju högsäsong för de marinbiologiska superactionhjältarna! Fasen också! 

Med uppgivna steg hämtar jag dagens djurplanktonprov i kylrummet, jag får kasta mig ut i mikrokosmos istället. Kasta mig ner i Bogorovkammaren med preparatnålen i högsta hugg. Det är ju högsäsong för de marinbiologiska taxonomisupertöntarna. Fasen också...












onsdag 6 februari 2013

Halvtidsrapport

Det är längesedan nu, jag vet. Jag har varit djupt försjunken i Bogorovkammarens labyrintlika vindlingar och vrår. Varje dag har jag likt en orädd Jacques Costeau dykt långt långt ner i de mikroskopiska djupen och simmat runt bland otaliga små havsvidunder och klassificerat dem, artbestämt, könsbestämt och stadiebestämt, ett efter ett efter ett. Nu har jag kommit halvvägs igenom säsongens skörd. Det är dags att gå upp till ytan, kliva ur kammaren och ta några stapplande steg på land, dags att hämta andan. Jag tar några välförtjänta lediga dagar, stannar hemma, stirrar ut genom fönstret och får ett vidare perspektiv på tillvaron än mikroskopets. Men jag kommer inte undan. Hjärnan jobbar intensivt med att sortera former och karaktärer från de uppskattningsvis 40 000 individer jag hittills räknat. Följaktligen simmar det små hoppkräftor på mina näthinnor närhelst jag stänger ögonen. När jag tittar ut genom fönstret ser jag formen av en Calanus sp. bland grenarna i björken utanför. Jag kan inte skilja de arterna åt, måste nöja mig med att stanna vid släktet, dessutom är det så svårt att se de rätta karaktärerna bland grenarna. I fotspåren i snön utanför porten till mitt hus skymtade jag en Acartia förut. Förmodligen en Acartia bifilosa, det är den enda arten i det släktet vi har här uppe, de andra förekommer endast sporadiskt. I den krackelerade ytan på fikabordet på Umf har jag räknat otaliga Keratellor, mest Keratella quadrata. Det finns djurplankton överallt. Andra människor vet inte det, men det är så. När jag väntade min dotter drömde jag att jag fick tvillingar. Den ena var ett fint och välskapt barn och den andra var en fin och välskapt (och stor!) Bosmina maritima. Inte ens då höjde jag på ögonbrynen, konstaterade bara med några små bekräftande nickar att, ja, djurplankton finns verkligen överallt och funderade sedan över vilken jag skulle amma först. Jag bestämde mig till slut för barnet och vaknade sedan skräckslagen men lättad över att jag sluppit uppleva situationen "hur du ammar ditt djurplankton". Även om det bara var en drömd upplevelse tror jag inget hade kunnat få mig ur det katatoniska tillstånd jag med all säkerhet hade hamnat i då. 

Jag håller hårt på mina rutiner när jag är inne i dessa psykiskt påfrestande räkneperioder. Jag börjar räkna vid halvåtta, räknar på i tystnad till halvtiorasten (det är långa två timmar det), kommer tillbaka, räknar och lyssnar på P1 fram till lunch (förträfflig kanal, man lär sig så väldigt mycket!). Den tidsperioden upplevs faktiskt som ganska kort. Jag äter lunch mellan halv tolv och tolv, kommer tillbaka, räknar och lyssnar på låtar på youtube (man kan välja fritt alltefter humör och det ger en korta välbehövliga avbrott i räknandet var tredje till fjärde minut) fram till det oerhört viktiga kvart-över-ett-teet. Det är kvart-över-ett-teet som möjliggör fortsatt känsla av grupptillhörighet med mina arbetskamrater eftersom jag då brukar passa på att bevisa min existens både för mig själv och dem genom att sticka in huvudet på deras kontor och småprata en stund. Svarar de så existerar jag uppenbarligen. Det kanske låter märkligt men det är lätt att bli fundersam gällande just ens egen existens då man sitter undangömd i hörnet av ett låst rum, dit sällan någon frivilligt beger sig. Petra dyker upp där ibland, mumlande eller suckande eller stönande över bottenfaunaproverna hon hämtar för att väga. Men hennes närvaro och den eventuella konversation som uppstår i samband med den är jag också fundersam över. Jag kan ju lika gärna ha hittat på henne. Sedan går tiden fort fram till halvtrerasten (som jag bara går på av blodsockerrelaterade skäl) och om jag känner mig uppåt så lyssnar jag lite på någon skvalkanal för att hålla mig ajour med den aktuella popmusiken. Efter rasten återstår bara en dryg halvtimme av min arbetsdag, då jag förhoppningsvis hinner avsluta min räknesession, diskar, skriver ut datat och stänger av dator och mikroskop. Analysinstrumentet, det vill säga jag, går inte att stänga av, tydligen. Det fortsätter att artbestämma djurplankton i trädtoppar, i fotspår, i mönster på väggar och golv. Och när andra räknar får för att somna, räknar jag nauplier av Eurytemora affinis.

tisdag 27 november 2012

Med livet som insats

Det är en lagom blåsig och ganska kylig höstmorgon. Jag har väckts ur min laboratoriedvala för att träda in i min andra yrkesroll här på Umf, den som maskinist (he he...jo minsann, därom tvista de mer erfarna) och kranförare på Lotty. Jag klär mig varmare än jag egentligen tror att jag behöver, vis av tidigare erfarenheter av temperaturupplevelser på sjön. Alltså blir det flytoverall, vattentäta vinterhandskar och vinterstövlar. Erik startar upp Lotty, vi lyfter på Lindern (vår lilla aluminiumbåt) med kranen, baxar ombord två franska forskare med tillhörande utrustning och lägger loss. Ut på havet! Härligt!

Ute vid första anhalten, bojen, blåser det nu en aning lite mer än vad jag skulle kalla lagom, åtminstone för den aktivitet vi står i färd med att utöva. Vi ankrar Lotty och ger oss i kast med att lyfta av Lindern för att åka med den till bojen. Erik lyfter upp Lindern med kranen och jag gör fåfänga försök att med min kroppshydda och oerhörda muskelkraft stabilisera, den från ett grodperspektiv nu plötsligt ganska stora, aluminiumbåten. Lönlöst. Vågorna vaggar Lindern häftigt från sida till sida och jag tänker under ett ögonblick av intensiv efterklokhet Hjälm! Jag skulle haft hjälm! I enlighet med devisen "Ner kommer man alltid" kommer också Lindern ner, men i vattnet tack och lov och inte på mitt huvud. 

Att ta sig ner i Lindern från Lottys akterdäck blir ett så kallat leap of faith, för det är inte alls på förhand givet att det är i båten jag kommer att hamna när jag väl tar klivet av från Lotty. Vi klarar det, både Erik och jag och efter inte alltför många ryck i startsnöret så startar motorn också. Vi tuffar iväg mot bojen, uppför och nerför åker vi i vågorna, uppför och nerför. Framme vid bojen inser Erik att mätsonden vi är där för att hämta har fastnat (igen) och går inte att få upp utan omfattande arbetsinsatser. Och båtshaken vi behöver är kvar på Lotty. Vi åker uppför och nerför tillbaka till Lotty, plockar upp båtshaken och åker sedan uppför och nerför till bojen igen. Ungefär ganska exakt då stannar motorn tvärt. Jag vänder mig om och "Nä, va...det är inte SANT! Jag har kört fast ett rep i propellern!" Jag som trodde jag klarat mig för i år! Erik säger bara att "Ja men nu börjar det ju bli som vanligt" och konstaterar att vi inte har någon kniv med oss heller. Han kravlar med oerhört låg tyngdpunkt akterut och lyfter motorn så högt det går (den hålls fast hårt av repet) medan jag med hjälp av min tidigare nämnda oerhörda muskelkraft lirkar och drar loss repet.

Så! Med det avklarat fortsätter vårt primära uppdrag, att lirka och dra loss mätsonden. Först försöker Erik själv men ger upp när han inser att han inte kan hålla både båtshake, vattenkikare och lösgörarmojäng med sina blott två händer och därmed kallas jag in till fronten. Med oerhört låg tyngdpunkt kravlar jag bort till Erik vid relingen och tar över vattenkikare och lösgörarmojäng. Det är svårt att titta i vattenkikare och hålla i lösgörarmojäng samtidigt, särskilt som vågorna gör att man slår sig själv i ansiktet med vattenkikaren hela tiden. Jag nöjer mig med att konstatera att lösgörarmojängen måste djuuupt ner och sen ställer jag undan vattenkikaren och går lite mer på känsla. Jag kör lösgörarmojängen några svängar ner i djupet med vatten upp till axeln. Kallt! tänker jag, Kallt! Kallt! och lägger plötsligt märke till att jag är blöt om benen också. Relingen vi båda lutar oss över doppar sig frejdigt ner utan vattenytan med jämna mellanrum som hade den inte en tanke på konsekvenserna. "Eehh...du Erik..." säger jag försiktigt "vi tar in ganska mycket vatten här..." Vågorna knuffar på och knuffar på och jag sneglar bort mot Lotty för att bedöma simavståndet. Långt. Jättelångt. Ja, vad ska man göra? Det går så länge det går. Jag accepterar tanken på min nära förestående död med äkta norrländskt jämnmod och kör några svängar till med lösgörarmojängen medan jag fortfarande har känsel kvar i armen. Otroligt nog funkar det för upp kommer plötsligt mätsonden. Lättad kravlar jag med oerhört låg tyngdpunkt tillbaka till min plats, rycker igång motorn och styr uppför och nerför tillbaka till Lotty. Medan forskarna laddar data ur mätsonden guppar jag omkring i Lindern och vrider vatten ur min vattentäta vinterhandske. Sedan ska mätsonden tillbaka igen och det klarar vi av utan några nära-döden-upplevelser. 

Tror ni det tar slut här? Nä, det gör det inte. Det här var ju bara den första anhalten. Härefter väntar 18 (!) stationer med långsamma CTD-kast ner till botten och upp igen. Två timmar står jag ute på däck den här lagom blåsiga, ganska kyliga höstdagen och kör kranen med en maximal hastighet på 0,2 meter per sekund med den bleka höstsolen i ryggen och handen i en vattenfylld, vattentät vinterhandske. Kallt! tänker jag, Kallt! Kallt! Mycket mer än så kan jag inte tänka. Och när de franska forskarna slutligen kommer ut till mig och säger att "That's it, that was the final one" är det enda jag kan hacka fram mellan mina blå läppar ett spontant och uppriktigt  "Thank GOD for that!"

fredag 5 oktober 2012

Höstdepression


Havet är grått och stilla utanför Umeå marina forskningscentrum. En tunn dimma har lagt sig över fjärden och suddat ut färger och konturer. Allting är grått. Grått och tråkigt. Det är dags att gå in. Det är dags att sätta sig vid mikroskopet och ta itu med alla insamlade prover, ett efter ett efter ett… Fältsäsongen är över och det enda som finns kvar av de härliga, glada veckorna på havet med vinden i håret och saltstänk i ansiktet är en svag doft av sediment i regnkläderna och några enstaka fiskfjäll på stövlarna.

Fyra månader kommer det att ta att räkna alla djurplanktonprover om jag räknar tre dagar i veckan och sorterar bottenfauna de övriga två. Fyra månader instängd i formalinlaboratoriet med Radiopsykologen som enda sällskap. Jag suckar tungt och tittar tankspritt runt omkring mig efter inspiration och motivation. Sa jag inte, för inte så länge sedan, att jag har världens bästa jobb? Var det inte så? Varför gör jag det här? Egentligen? Jag vänder blicken inåt och försöker minnas.

Någonstans, någon gång, insåg jag att det här med att ha ett jobb är något som är oundvikligt. Eftersom jobbet upptar en betydande del av ens vakna tid och därmed utgör en stor del av själva livet förstod jag att jag måste ha ett jobb jag mår bra av, ett jobb jag kan längta till. Mår jag bra av att räkna djurplankton? Längtar jag till det? Nja. Nej. Vad är det som gör att jag ändå tycker att jag har världens bästa jobb? Jo, jag vet vad det är. Det är havet. Det stora, öppna, vidsträckta havet. Det kan vara livfullt och solglittrande, det kan vara mörkt och vilt med våldsamma vågor, det kan vara istäckt och otillgängligt, det kan vara blått och sällsamt stilla, det kan vara grått och dimmigt. Men havet är aldrig tråkigt. Havet bara är. På havet finns det plats! Plats att andas och finnas! På havet är jag fri och lycklig och glad, jag bara är, precis som havet, här och nu! Jag suckar igen, men med en lättare känsla i hjärtat. Jag formar försiktigt händerna runt den känslan och bär den med mig in i formalinlaboratoriet. Den känslan är min inspiration och min motivation. Mår jag bra av att räkna djurplankton? Nja. Nej. Men jag mår bra av att vara på havet. 

fredag 21 september 2012

Ett annorlunda jobb


Jag har inte alltid velat bli marinbiologisk superactionhjälte. När jag var liten ville jag bli astronom och avslöja rymdens allra mörkaste och mest mystiska hemligheter. De här storslagna planerna resulterade inte i något annat än en kort period av överdrivet intresse för partikelfysik och att jag av någon anledning aldrig kommer att glömma namnen på de sex kvarkarna; Up, Down, Top, Bottom, Charm och Strange (Top och Bottom hette förut Truth och Beauty. Är det inte fint så säg?) Så småningom ville jag istället bli läkare, helst hjärnkirurg för det var det svåraste och mest utmanande, då var man bäst, den bästa av de bästa. Sedan tänkte jag att det har jag nog för darriga händer för att klara av. Men man ska aldrig säga aldrig! Se här! Jag, dr Crona, och min kollega dr Rådman praktiserar några dagar om året avancerad hjärnkirurgi på abborrhonor (expekterad survivans 0), varvid vi medelst ett kraftfullt men precist kranialt snitt (stålskalpell med sterilt blad 24, se bild 1) frilägger fiskens hjärna och därefter snabbt och enkelt (hehe...joråsåattehh...) avlägsnar fiskens otoliter (hörselstenar, se bild 2) i en så kallad bilateral otolitektomi. Med kirurgisk precision.


Bild 1.

Bild 2.


onsdag 29 augusti 2012

Åker ut, ut och fiskar

Augusti är provfisketider på Umf. Pigga och fräscha (?) efter semestern lastar vi båten med nät, bojar och linor, siktdjupsskiva och temperaturmätningsinstrument med långa kablar och ger oss glada och lyckliga ut på den soliga, spegelblanka fjärden. Luften är varm och måsarna skränar förnöjt. Jag kör båten och Kattis och Petra hanterar nät och övriga instrument. Två veckor framöver ska vi ägna oss åt fisket, åka båt, tråckla med nät, mäta och väga fisk, inte sitta instängda på kontoret, inte sitta fastlåsta vid mikroskop och sorteringsbänkar. Allt är frid och fröjd...tills det oundvikliga oundvikligen inträffar. Jag är inne på mitt sjunde år som provfiskare på Umf. Ända sedan första gången har jag varje år, utan undantag, antingen direkt eller indirekt medverkat i en alldeles speciell typ av pinsamma misstag gällande båten. Jag har nämligen gjort det till en personlig tradition att köra fast antingen fiskeredskap eller mätutrustning i propellern. På sådana tilltag följer en rad obehagliga händelser vilka jag nu med heder och stolthet som insats listar nedan.

1. Personen som håller i mät- eller fiskeredskapet rycker till på ett onaturligt sätt, vilket får båtförarens stabila hjärtrytm att rycka till på ett lika onaturligt sätt.

2. Motorn ger plötsligt ifrån sig en serie misslynta ljud vilket får båtföraren att greppa krampaktigt om ratten och stirra vilt omkring sig.

3. Personen som håller i mät- eller fiskeredskapet fläker sig över relingen, pekar och viftar med ett tilltagande uttryck av bestörtning i de annars så samlade anletsdragen.

4. Insikten om vad som hänt drabbar båtföraren, vars stolthet och självförtroende som omedelbar följd av detta nervöst tar till flykten likt de panikslagna skrakungar vi ibland skrämmer upp i vår framfart över fjärden.

5. Båtföraren uttalar en rad osande förbannelser över tingens ofrånkomliga ordning.

6. En tyst och sammanbiten stämning lägger sig över båten medan de ombordvarande i sitt inre försöker hitta ett antal acceptabla sätt att undkomma det oundkomliga. Någon måste nämligen helt osjälviskt transportera sig ner i vattnet för att försöka få bort eländet från propellern och säkerställa sällskapets återkomst till fastlandet.

7. De ombordvarandes tankar och blickar riktas mot båtföraren varvid båtföraren axlar ansvaret med en tung suck.

8. Båtföraren ikläder sig för uppdraget ändamålsenliga kläder. I optimala fall alltså. Oftast erbjuder verkligheten inte möjlighet till ombyte vilket innebär att båtföraren snällt får hoppa i fullt påklädd sina egna kläder, alternativt nästan helt avklädd sina egna kläder, beroende på övriga ombordvarandes könstillhörighet och tolerans, samt för tillfället rådande väderomständigheter.

9. Båtföraren klättrar långsamt och till synes samlat ner i det 14-gradiga vattnet och drar sedan, vid full kroppskontakt med det omgivande havet, ett antal korta och ytliga andetag i omedelbar panik. Efter en stunds kontemplation och ytterligare förbannelser över tingens ofrånkomliga ordning utför sedan båtföraren en serie dödsföraktande dyk ner under båten för att med händer, tänder eller kniv, i de fall detta utmärkta redskap finns att tillgå, med livet som insats göra sitt yttersta för att avlägsna den härva av nät, döda fiskar alternativt linor eller kabel som på ett livfullt och förvånansvärt invecklat sätt lindat sig runt propeller och/eller propelleraxel.

10a. Båtföraren lyckas med uppdraget, återvänder till ytan och klättrar segervisst upp i båten tillsammans med den nu återkomna stoltheten och självförtroendet. Provfisket fortsätter som om ingenting hade hänt, förhoppningsvis utan att båtföraren fryser ihjäl.

10b. Båtföraren lyckas inte med uppdraget och återvänder modfälld till ytan, plågsamt medveten om det samtal till fastlandet som nu måste göras.

11. Båtföraren, nu svårt tyngd av känslor av tillkortakommande, ringer Umf och förklarar det rådande läget med hackande tänder och så neutralt tonläge som överhuvudtaget är möjligt, får instruktioner om att ankra (vilket uppenbarligen borde varit båtförarens första åtgärd och därigenom något som ytterligare späder på skammen) och invänta bogserhjälp.

12. Sällskapet ankommer fastlandet med buttra miner, förklarar solidariskt för varandra att det inte var någons fel, det är sådant som bara händer och skingras sedan för att på var sitt håll bearbeta skulden och invänta båtupptagning alternativt ytterligare dykinsatser.

13. Sällskapet återvänder dagen efter, båten är startklar, nät, bojar och linor är lastade, solen skiner och fjärden ligger spegelblank. Luften är varm och måsarna skränar förnöjt. Allt är frid och fröjd...för nu är ju årets fadäs redan avklarad!



Solen skiner och fjärden ligger spegelblank.
Luften är varm och måsarna skränar förnöjt.
Allt är frid och fröjd...



Fisklus! Argulus spp.
Mycket vanlig på  storspigg
 och provfiskarhänder.
  I enstaka fall även på
glasögon tillhörande provfiskare.


Provfiskare! Homo sapiens. 
Mycket vanlig på båtar tillhörande Umf.


Tre (?) glada (?) laxar (?)


Skorv! Saduria entomon.
Mycket vanlig i fisk i nät. 


Storspigg! Gasterosteus aculeatus.
Mycket vanlig  i de grunda
vattnen  runt St. Helena.
Här i en kreation vi i
provfiskesammanhang
kallar spigg-gardin.

onsdag 20 juni 2012

Tiden går fort när man har roligt

Bottenfaunasäsongen är till allas vår sorgsenhet över. Vi har haft fyra arbetsamma, härliga, roliga veckor till sjöss och det kändes plågsamt att kliva iland (om än lite skönt att äntligen få bli REN och TORR, det måste erkännas). Melankoliska stuvade vi undan proverna i förråd och kylrum, hängde upp våra smutsiga, väl använda regnkläder och såg med dröjande blickar mot Lotty ... vårt hem på havet. Det var dags för vår lilla familj på fyra att skiljas åt för den här gången, gå tillbaka till våra kontor och till verkligheten som, en smula överraskande, fanns kvar och väntade på oss. Tydligen har tiden gått vidare här. Mailboxen har fyllts och listan över saker som måste hinnas med innan semestern är lång. Det ska packas för ännu en vecka på KBV 005, ordnas med transporter, prover ska skickas och artlistor upprättas, näten till provfisket i augusti måste hämtas och all utrustning ställas i ordning. Jag hasar tankspritt omkring i korridorerna och minns längtansfyllt bekymmersfria fruktstunder, solnedgångar i spegelblankt vatten och grillbufféer vid fjärran stränder...

fredag 1 juni 2012

Fredag

Besättningen på forskningsfartyget Lotty firar slutet på ännu en intensiv arbetsvecka med en välförtjänt fruktstund.

torsdag 31 maj 2012

Torsdag


När man sållat 30 prover, titrerat 6 syreprover och skivat 4 sedimentproppar...

...känner man sig en smula utsliten och trött...

...och då blir det fruktstund...

...för hela besättningen...


...på forskningsfartyget Lotty...

...och sen hittade vi två små båtar som vi ville ta med oss hem!


Onsdag

Surströmming och bastu på Kluntarna efter oerhört kall dag på sjön